Säg det med en sång

Min man är verkligen jättegullig, men han har en ovana: han nynnar på samma melodi hela tiden. Idag tyckte jag att det var helt klart superirriterande. Jag funderade på om jag skulle säga till, men bestämde mig för att lösa det hela med att sätta på webbradion,  Guldkanalen. Jag överröstade helt enkelt honom. Nöjd över mitt tilltag lyssnade jag på 60- tals hit och kände mig nöjd. Sedan när jag slog av radion och han fortfarande gnolade var jag betydligt mer behärskad och meddelade bara i lugn samtalston att " den där låten kommer jag att spela på din begravning". Det är ingen " Där som rosor aldrig dör", men den är min man till 100 procent.

Lärdomen av allt detta är att inte tala i vredesmod utan då dränka problemet. I hög musik.

E

Nya Filip och Fredrik

Idag har jag jobbat hårt. Jag har jobbat så hårt att jag tyckte jag var värd att se vad som helst på tv. Så hårt så jag inte orkade zappa när Doobidoo började. Tur var väl det. Förstklassig underhållning bjöds det på och Siwan och Katrin Sundberg, det är det nya komikerparet i mina ögon. Ge dem en talkshow; jag tittar! Och ni som missade fredagens program för att ni kanske orkade zappa. Till er har jag lagt länken till dagens avsnitt!

E

http://www.svt.se/doobidoo/

Blir bra på ålderns höst

Den hör helgen har jag varit nästan hela tiden med min man. Vi har knappt varit ifrån varandra, inte ens när någon har gått på toaletten. En plötslig vind av nyförälskelse som har svept in i våra liv? Egentligen inte men kanske ett resultat av vår tighta helg. Jag har för jobbets räkning lärt mig att filma med green screen- teknik. Temporär inspelningsstudio riggades i arbetsrummet och lampor från förrådet togs fram för ljussättning. Det en dator klarade, klarade inte en annan. Med hjälp av hela husets befintliga datorer har det laddats hem bakgrundsfilmer, redigeringsprogram, transitionsverktyg etc.

Jag har haft en fantastiskt trevlig helg. Jag har inte tänkt ett dugg på jobbet och ändå har jag faktiskt jobbat nästan hela tiden.

När jag satt där och myste med maken i vår filmstudio tänkte jag att det blir nog bra på ålderns höst, för oj oj oj, så rar man jag har. Och duktig.

E

Skocykeln och Askungens syster

Skor. Jag älskar skor. Jag köper nya skor i perioder, relativt många åt gången. Sen går alla sönder några år senare, ungefär alla åt gången. Mina skoinköp följer alltså vissa cykler. Just ny är jag inne i en ny skoköparperiod i cykeln.

Vagabond - bra skomärke! De flesta modeller finns i skinn, vilket gör att de dels formar sig efter foten, dels åldras vackert. Med andra ord kan mina breda ankfötter gömmas ganska bra i ett par till synes eleganta dampumps (alltså smala dampumps), dels håller de helt enkelt måttet, även efter några år. Dessutom är de relativt jämna i storleken, så man kan oro köpa dem via Vagabonds nätbutik med outlet! (Sic!)

Tala då om min besvikelse när jag förväntansfullt (ja, hjärtat bankade lite extra) öppnade postpaketet och tog upp ett par nya pumps av modellen "Paris", congacsfärgade, i storlek 37.

Jag sänkte ner min ... breda ankfot....i denna petita lilla pumps - och kände mig som en av Askungens systrar!!! Skon gick helt inte på! Förvisso hette modellen Paris - men de behöver ju inte göras heeeelt parisiskt petita för det!

Grym besvikelse - jag hade färgkoordinerat hela min outfit utifrån dessa skor! 

Ok- antingen lästa ut dem hos skomakaren eller skicka tillbaka dem till Vagabond. Det lutar åt det senare...

Jaha. Det var det. 

Hoppas på bättre lycka nästa gång.

/A

Svårt att andas

Igår när jag åkte hem med pendeltåget satt en mamma och son och pratade om den tjej han var förtjust i. Killen såg ganska cool ut, han gick på gymnasiet och sa att när han ser den tjej han gillar, får han svårt att andas. Det känns som om jag behöver en pacemaker, konstaterade han. Jag tyckte bilden var talande och tänkte att den meningen borde han säga till henne. Smälter hon inte efter den, så vette gudarna…

E

Riksdagens högtidliga öppnande

Idag var det riksdagens öppnande, ett årligt evenemang som jag tittar på i smyg. Jag borde stoltsera med att jag ser det -varje år- för att jag är så väldigt intresserad av och grundligt insatt i politik. Så är tyvärr inte fallet. Jag är faktiskt (trots att jag skäms lite för att säga det, bildad som jag är, i alla fall på pappret) mest intresserad av prinsessornas kläder, vilken grupp eller artist som ska uppträda under själva öppnandet och vilken körsång som sjungs medan politikerna går in i själva huset. Jag vill särskilt betona att mitt intresse för ovanstående är i fallande ordning. 

Men just detta supervalår måste jag (ve och fasa!) tillstå att politiken intresserade mig MER än prinssesornas kläder! Detta alltså trots att det var fröken Sofia Hellqvists första medverkan i riksdagens öppnande (hon hade för övrigt snygg outfit med en huvudbonad som var ett mellanting mellan en coiffe och en gammaldags hederlig sjalett). Anledningen till detta plötsliga (nåja...) intresse för politiken beror på Sverigedemokraternas förfärliga framgångar i valet och H.M.H. Kungens känga mot dem i sitt eminenta öppningstal. Istället för att vara lite lagom politiskt korrekt och smeka såväl röd-grön som blå politik lite medhårs så tog han i sitt tal kraftigt ställning för människovärdets okränkbarhet, för det respektfulla mellanmänskliga mötet, för att öppna våra hjärtan för människor på flykt och i krigsdrabbade områden och för att bevara fred. Heja kungen!!! 

Likaså hade man som artist valt Peter Jöback som framförde en låt om att få vara den man är, skriven av Jonas Gardell. En gay som försvarar sina grundläggande rättigheter genom att framföra en annan gays text. Strålande!!! Men SD började se alltmer pressade ut. Rätt åt dem tycker jag. Valda på demokratiska grunder, men förandes en politik som alltjämt strider emot mänskliga rättigheter. 

Fy skäms för sådana värderingar säger jag. 

Jag får lust att skicka en svensk bonad till Björn Söder. En riktigt gammaldags etniskt svensk bonad med budskapet Homo sweet homo.

Till alla kvinnor och övriga feminister vill jag skicka bonader med budskapen: Lyd inte samt Krossa patriarkatet.

Så det så!

/À

Ibland finns det ett val

Man måste vara rädd om sig. Igår var jag på ett möte som jag inte behövde vara på. Frivilligt i alla högsta grad, men jag gick dit. Mötet var på en timme och jag blev mer och mer utpumpad. Det var så mycket negativ energi i det rummet så jag blev helt urladdad. Efter detta möte, i mitten av natten, vaknade jag så till. Nu var jag inte längre urladdad nu var jag den elektrifierade kvinnan. Jag var arg och upprörd över den oförmåga till kreativt tänkande och det mörkerseende som hade präglat detta möte.

Man måste vara rädd om sig själv. Negativa möten, som är frivilliga, kanske man ska undvika.

E