På måndag är det slut på semestern. Jag har öppnat min
jobbmejl. Tre av mejlen var från olika sprintarrangörer som vill att jag ska
delta i olika lopp. Jag blev lite glad när jag såg det. Jag, en löpare. Det var
något nytt i min personlighet som jag gillar. Jag har sprungit en del lopp nu.
Aldrig med några vidare tider, men ändå ett terränglopp på 12 km som tuffaste
utmaning. Jag börjar gilla att springa. Den här veckan har jag varit ute tre
gånger. Jag springer inte långt, men jag blir svettig och det är en rejäl
uppförsbacke i den sträcka som jag har valt ut som min. Sträckan innehåller inga
krypskyttar eller våldtäktsmän. Jag springer alltså inte i skogspartier. O nej,
det skulle inte min man tordas. Jag springer i villakvarter och längs trafikerade
vägar.
Härligt att jag har börjat känna endorfinerna. Eller, kanske
är det rastlösheten i min kropp som gör att jag längtar efter att springa.
Kanske är det ännu ett tydligt tecken på min pre
fyrtioårskris.
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar