I lördags, den första riktiga vårdagen med idel solsken, satt mannen inne hela dagen. Tanken var att jag skulle göra det också (studier! studier! studier!), men framåt 12.30-tiden stod jag inte ut längre. Jag var tvungen att gå ut. Ut i skogen, hitta nya vägar, bryta ny mark! Sagt och gjort - jag gav mig dessutom ut på en plats där jag inte hade varit tidigare. Ganska snart såg jag en informationsskylt om ett gammalt torp i en dunge. Jag gick såklart dit, men stötte på gyttjig lera istället för torp. Där stod jag i mina lågskor och funderade över mitt öde. Då såg jag en karl med en hund kliva fram ur skogsbrynet. Han såg snäll ut, så jag frågade försiktigt om han visste något om torpet. Det gjorde han! Och visste om flera torp i närheten! Det hela slutade med att vi gick en 2-timmarspromenad och jag lärde mig massor av nya vägar och en hel del kulturhistoria om området. Härligt!
Men när jag kom hem och berättade det för mannen tittade han bara på mig, skakade på huvudet, log och sa att det kanske inte är så klokt att följa med främmande karlar i skogen, men, lade han till, också typiskt mig att slå mig i slang med nya människor och småprata lite.
Ja, se, karlar, de är inte så dumma, de inte :)
